Cornsfood

Min syster har dragit det största lasset och fixat allt och lite till inför dagens begravning!

Det var fint och stilrent som mamma önskade. Artist Ronja Malm tillsammans med Eva Björk stod för ljuv och fin musik för örat. Jag satt där längst fram och var tvungen att knyta upp slipsen. Jag grät så jag knappt fick luft i mina lungor. Allt känns overkligt och allt har gått så fort.

Alla fick en varsin svala som syster har suttit och vikt som vi la på kistan under minnesgången eller vad det heter? Det var vackert. När Ronja avslutade med ”jag vill ha ett hus vid havet ” med Marie Fredriksson så gick hela jag sönder.

På kvarnen åt och drack vi enligt önskan. Det känns konstigt att äta efter en begravning. Hjördis och mammas syster höll tal. Båda är genutint bra talare och kan artikulera samt hålla tydliga meningar.

Därefter reste jag mig upp och började med att berätta att jag vanligtvis håller mig i bakgrunden och låter andra föra talan men nu ville jag ändå nämna några rader och mamma hade aldrig trott att det skulle komma så många, mamma hade en speciell relation till oss alla i lokalen och hon hjälpte så oerhört många inom sitt specialområde.

Jag hade inte förberett något, jag håller inte tal, jag pratar inte inför folk. Jag minns inte allt men alla förstod och det var fint.

Just nu känner jag mig bara tom. Jag skrattar. Jag lever. Gråter. Funderar. Men jag är trött. Känner mig apatisk och skulle kunna klubba ner någon.

Det får vara så här. Jag är skör. Jag ska jobba i morgon. Jag ska svälja. Jag är ledsen.