Cornsfood

Jag har snart arbetat i branschen över 20 år! Jag har lärt mig så oerhört mycket. Jag har sett baksidor och framsidor, medgångar och motgångar. Jag har fått en otrolig lång utbildning från oerhört bra chefer till mindre begåvade. Allt är en utbildning samt lärorika tips på hur en kan göra och hur jag inte ska göra.

Jag har jobbat med chefer som gett mig ansvar för krogen nästan som om det vore min. Jag har haft arbetsplatser där vi har fått bana vägen för integration och jag har arbetat på ett ställe som blev årets inkluderande företag efter att ha skapat ett mer levande torg.

Jag har jobbat under chefer som får mig att aldrig mer vilja gå tillbaka men jag har också arbetat med chefer som jag önskade kunde fortsätta. De sistnämnda har en viktig roll i samhället för att den yngre generationen ska kunna växa, utvecklas och samtidigt må bra.

Detta inlägg är milt, bilder som skulle få dig spy är inte publicerade. Vart det är eller vem som driver krogen är inte heller utskrivet.

Men vad gör du när din chef inte lyssnar eller tar till sig konstruktiva tankar på hur arbetsplatsen kan bättre, effektivare och trevligare för gäster?  Det finns värre arbetsplatser än det här men för mig är det första gången där egentligen ingen bryr sig.

”Det har alltid fungerat och det har alltid varit så här”

Jag vill inte i min vildaste fantasi tro på detta. Jag vet att det inte är sant. Det finns en restaurangchef som tidigare backade personalens röst och lyssnade.

Däremot är det så här nu. För mig. Resten av personal som arbetar här är mellan 15-20 år. Om jag inte hade arbetat i helgen så hade förstagångens personal varit 19 bast. Strunt i åldern för jag har arbetat med yngre personer med vilja, glädje och motivation på att kunna hålla rent och hjälpa till.

Men när det inte finns nån möjlighet att nå fram, när en får höra att det finns ingen som ska  eller knappt fåt ta ansvar förutom chefen. Ska jag bara blunda?

Jag lever dygnet runt med att arbeta med mat, reklam, event och att människor runtomkring ska må bra. När den udden försvinner, glöden börjar slockna. Vad har en kvar?

Byta bransch?

Jag har haft en fantastisk chef som än idag är min mentor, vän och alltid där för att lyssna samt ge råd på vägen. Jag har kollegor i branschen som ger mig tips, hjälp och idéer till mat, platser, möjligheter och goda vitsord på vägen. Jag har så många förebilder som ger mig hopp.

Däremot blir jag så frustrerad, ledsen och sorgsen när det känns som att mitt driv hålls i en snara.

Det här är samma chef som gav mig en fastanställning men som 4 dagar senare meddelar att hen inte orkar drifta stället men att jag kan få köpa bolaget för 1kr, för att sedan, dagen efter meddela att stället ska sättas i konkurs! Allt detta inom loppet av en vecka. Av en ren slump erbjuder hen mig en annan tjänst som jag tyvärr har sagt ja till trots att jag fick varningar att inte gå in det. Vad gjorde jag?

Jag ignorerade inte utan jag ville tänka större, jag ville visa att den här gången kanske det inte blir så som jag blev varnad för.

När vantrivsel blir din vardag så tystnar allt.