Cornsfood

Det fanns en tid när jag var trygg i min roll på krogen. Jag hade en stabil tjänst, en vardag jag kände till och som jag kunde förlita mig på. Men så kom en möjlighet, en chans som verkade lovande. Jag blev lovad något bättre, en ny utmaning, och jag såg fram emot att få vara med och bygga upp något som bara kunde bli ännu bättre.

Två veckor senare, när jag hade hunnit boka folkkära och lokala artister, gjort annonser och påbörjat marknadsföringen, kom chocken, krögaren satte hens krog i konkurs. All den energi och allt det arbete jag lagt ner för att göra hens krog till något mera, för att locka gäster och skapa en välkomnande plats, var plötsligt förlorat. Jag kände mig inte bara sviken av omständigheterna, utan också av en chef som, samtidigt som hen pratade om hur dåligt hen mådde, aldrig visade något större ansvar för konsekvenserna av sina beslut.

Det fick mig att fundera på något som jag tycker saknas i många yrkesliv, ett slags körkort i empati. För i situationer som denna handlar det inte bara om att göra affärer eller fatta beslut utan om att förstå de människor som påverkas av dina handlingar. Jag tycker att det borde vara en självklarhet att ledare inte bara är skickliga på sitt yrkesområde utan också har en genuin förmåga att förstå och ta ansvar för hur deras beslut påverkar andra. Empati borde vara lika viktig som ekonomiska eller organisatoriska färdigheter, för utan den förlorar man kontakten med de människor som faktiskt gör det hela möjligt.

Trots att det har gått 1 år så har en svårt att tro på tilliten. Det blev en lärdom som jag inte räknade med att få, men som jag ändå bär med mig nu när jag ser på arbetslivet och människorna som leder oss.