Cornsfood

Igår höll jag på att dö! Inte på riktigt förstås, men nära nog. Jag åt lunch. En helt vanlig, god lunch. Sallad, tänkte jag. Fräscht. Hälsosamt. Gott! Jag satt där och kände mig som en influencer med självdisciplin. Tugga för tugga njöt jag, tills det hände.

Smaken av tvål.

Nej, inte bokstavligen tvål, det hade varit en uppgradering. Det var… koriander.

VEM lägger koriander i en sallad? Allvarligt. Är det någon sorts kulinarisk terrorism? Jag förstår att många gillar koriander, det är okej, jag dömer ingen (okej, jag dömer lite). Men ska man inte kunna känna sig säker i en lunchsallad? Hur svårt är det att läsa mina tankar och förstå att jag kommer? Jag menar, jag är ju ändå en återkommande gäst!

Så där satt jag. Kvävande. Kippande efter andan. Inte för att jag inte kunde andas, utan för att min själ försökte lämna min kropp i protest.

Slutet gott, allting gott. Jag överlevde. Men jag har fortfarande trauma nu.

Och ett nytt motto i livet….
..Lita aldrig på en sallad.