Cornsfood

Jag är från den generation där man bara gör jobbet. Punkt. Städning, förberedelser, tunga lyft, det är inget man ifrågasätter, det ingår bara. 

Förr i världen var krogbranschen byggd på tydliga hierarkier. Längst ner stod diskaren och springpojken, ofta unga killar eller nyanlända som förväntades hålla tyst, jobba hårt och drömma om att kanske en dag få stå i baren. Därifrån klättrade man. Barback, bartender, hovmästare. Men ägaren, han (för det var oftast en han) syntes sällan på golvet. Möjligtvis gled han in med slipsen perfekt knuten, nickade till gästerna och försvann igen.

Att se en chef städa, eller ens bära upp backar från källaren? Det hände inte. Hierarkin var stenhård, nästan militärisk. Man visste sin plats.

Men idag ser det annorlunda ut. Många ägare och chefer är själva gamla krogmänniskor som startat eget, inte sällan med erfarenhet av att ha stått på alla positioner i huset. Och det märks. De är först på plats, drar upp frysen, torkar bardisken, ställer ut stolar, innan någon annan ens hunnit stämpla in.

Visst, det är fortfarande tufft i branschen. Men hierarkierna är plattare, kulturen mer inkluderande. Kanske är det inte sämre, bara annorlunda.

Och mitt i allt detta, oavsett tidsepok, finns en person som alltid burit verksamheten på sina axlar utan att få rampljuset, diskaren. Den som får det att flyta när allt annat krisar. Den som aldrig får hybris men alltid håller tempot. Glöm kockar, bartenders och slipschefer, utan diskaren stannar hela maskineriet.

Så till alla diskarhjältar där ute, ni är de riktiga stjärnorna.