Cornsfood

För någon vecka sedan cyklade jag förbi Matakuten. Kön var lång. Det skar i hjärtat att se så många människor behöva stå där i vårt Sverige, 2025. Vi borde ha tagit bättre hand om våra medmänniskor. Allt kan hända i livet, det vet vi. Och det är verkligen fint att Matakuten finns. Men ändå fick jag en klump i magen.

Det handlar inte om att man får hjälp, utan om hur. Kön ringlade sig lång, precis intill stadens finaste camping för husbilar. På ena sidan satt människor i solstolar och njöt av sin semester. På andra sidan stod andra och väntade på en matkasse. Två världar, sida vid sida. Kontrasten var brutal.

Och jag kan inte låta bli att undra, är det här verkligen rätt plats? Det är redan skamfyllt nog att behöva be om hjälp. Kunde inte utdelningen ske vid en kyrka eller en mer avskild plats? Någonstans där man får behålla lite mer av sin värdighet?

Samtidigt vet jag att vi inte ska gömma våra samhällsproblem. Synliggörandet är viktigt. Men kan vi inte hitta en balans mellan att synliggöra och att skydda människors integritet? Det är dags att vi tänker ett varv till. På platsen. På känslan. På människan bakom matkassen.