Cornsfood

Min vistelse på Gotland börjar gå mot sitt slut. Det som varit en tid för inspiration och avkoppling rymmer också en stilla sorg, för allt härligt lämnar alltid efter sig ett tomrum, eller blir början på något nytt.

Planen har varit tidigare år att stanna längre. Till och med en lägenhet dök upp som erbjudande, men vi tackade nej. Att ta över något tillfälligt och låta det stå tomt känns fel. Gotland behöver bostäder för dem som faktiskt lever här året runt. Ändå förstår jag lockelsen, vem vill inte ha en plats här, året om? Samtidigt är det svårt att få tillvaron att gå ihop när arbete under alla säsonger inte är självklart.

Och kanske var det just därför som en liten detalj fastnade i mig när vi åkte förbi Ica Maxi i Visby. Där vajade regnbågsflaggan.

Jag brukar ofta säga att de flaggorna är viktigare än många tror. För den som bär med sig frågan nära hjärtat betyder det allt att se en stor arbetsplats välja att visa färgerna öppet. Det blir en signal, både till personalen och till oss besökare, här finns en förståelse, här är det lite lättare att andas och vara sig själv.

För någon kanske flaggan gör skillnaden mellan oro och trygghet på jobbet. För en förbipasserande kan den vara en varm påminnelse om att man inte är ensam.

När jag tänker på Gotland kommer jag minnas så mycket den här gången, havet, stillheten, sensommarljuset. Men också just det där ögonblicket utanför stormarknaden. En flagga i vinden som fick ön att kännas ännu lite mer som hemma.