Cornsfood

Idag blev det ett ovanligt samtal. Jag är oftast mer social i skrift än i tal, men när jag hamnade bredvid en dam i 82-årsåldern så blev det naturligt att prata vidare. Vi landade i ett långt samtal om mat, sommaren, sommarkrogen vi drev, bakad potatis med brynt smör och riven mozzarella, lagad mat utan röror, med bara en induktionsplatta och en ugn.

Vi kom också in på det där med förväntningar. Som när jag jobbade på NK Saluhall vid den italienska delikatessdisken och folk, nästan dagligen, frågade om jag lagade sushi, wok eller nudlar. Jag pekade på skylten. Italienska delikatesser. Inte asiatisk mat. Man tröttnar på att bli förknippad med en smak, bara för hur man ser ut.

Damen berättade att hon har alla Jennie Walldens kokböcker, men att den sista, Smak, var för mycket Italien för henne. Tills en vän bjöd på en rätt från just den boken. “Himmelskt”, sa hon. Nu ska hon laga sig igenom hela boken.

Innan hon gick till seniorgymnastiken i Långbroparken sa hon, nästan förnärmat:
“Jag förstår inte varför folk inte slår sin egen majonnäs. Så svårt är det inte att följa ett recept.”

Jag skrattade. För jag följer ju aldrig recept. Men det hon sa fastnade. Liksom hennes hyllning till fisk och frågan:
“Varför köper vi inte mer färsk fisk, när det finns så mycket bra?”

Och nu skäms jag lite. Men här är min middag:
Fiskpanetter, med en snabb dressing på crème fraîche, bostongurka, dijon, tomatpuré, citron, dill, salt och peppar. Inte färsk fisk, inte asiatiskt, inte italienskt. Men gott.

Och ibland räcker det.