Cornsfood

Igår delade jag med mig av ett samtal som hänger ihop med detta i en lokalgrupp som visade sig vara så uppskattat.

Det är något särskilt med bryggan bakom Herrängens Gård. Den lockar till sig inte bara solen och de vackra krusningarna på vattnet, utan också människor, och samtal. Jag är egentligen inte någon som spontant börjar prata med folk. Jag trivs bäst med att vara social i skrift. Men idag hände något.

En kvinna passerade förbi under sin promenad. Vi pratade om sommaren och krog. Hon berättade att hon flyttade från Åland till Älvsjö och Långbroparken. Det blev början på ett samtal som kändes oväntat självklart. Hennes ögon glittrade när hon pratade om sin passion för mat och dryck, om sina favoritbutiker, Erssons Fisk, Ica i Älvsjö och delikatesserna i Liljeholmen. När jag nämnde att jag vanligtvis inte alls brukar prata så här öppet, svarade hon klokt, “Vissa dörrar öppnar man upp för samtal, medan andra dörrar inte är nödvändiga.”

Mitt i vårt prat dök en joggare upp. Hon stannade, stretchade lite och berättade att hon skulle bada. Men vattnet var ärligt talat ganska grönt. Jag kunde inte låta bli att säga, “Ska du verkligen bada i det där?”

Hon hade sett fram emot det hela förmiddagen. Men både jag och min nyfunna samtalspartner avrådde. Joggerskan tvekade. När hon till slut gick därifrån (torr), sa jag skämtsamt, “Jag räddade just ditt liv.”

Vi skrattade.
Kanske överdrev jag lite.

Men där på bryggan hände något fint. En stund av oväntad kontakt, av vänlighet och skratt mellan främlingar. Jag gick därifrån lite lättare, lite mer öppen och med ett leende som fortfarande hänger kvar. Förväntar mig dagens ros i den lokala tidningen om att jag ”räddade ett liv”