Cornsfood

Jag skriver ofta om mat. Mat som odlas nära, lagas med omsorg och bär med sig en berättelse. En levande landsbygd är inte bara viktig för kultur och gemenskap, den är avgörande för hur vi äter. Men nu ser vi hur landsbygdens skolor hotas av nedläggning. Och det gör mig orolig. För barnen måste få gå i närskolor, inte skickas iväg varje dag med skolbuss till stan.

När skolor på landsbygden stängs, dör inte bara byarna. Vi förlorar också viktiga möjligheter att ge barnen en förståelse för matens ursprung. På små skolor finns ofta närheten till naturen, till odling, till jord. Här kan barn upptäcka hur allt hänger ihop i naturen, från frö till skörd, från jord till bord.

I stället får barnen resa långa sträckor till storskolor där maten upphandlas centralt, ofta långt från det lokala och småskaliga. Det är inte fel med större skolor i sig, men vi tappar något värdefullt när barnen inte längre får se hur moroten växer, eller känna doften från ett skolkök där maten lagas från grunden.

Jag förstår att det talas om ekonomi. Men att spara pengar kortsiktigt genom att lägga ner skolor kan leda till något mycket dyrare:

• Barnfamiljer flyttar bort
• Färre vill flytta in
• Föreningsliv och lokalt näringsliv dör ut
• Kommunen tappar skatteintäkter på sikt

Är det verkligen långsiktig ekonomisk hållbarhet? Jag frågar bara för att jag undrar. Att bevara landsbygdens skolor handlar därför om mer än bara utbildning. Det handlar om att bevara mattraditioner, odlingskunskap och respekt för maten. Det är inte bara en skolfråga. Det är en matfråga. En framtidsfråga.

Att bevara landsbygdens skolor handlar därför om mer än bara utbildning. Det handlar om att bevara mattraditioner, odlingskunskap och respekt för maten. Det är inte bara en skolfråga. Det är en matfråga. En framtidsfråga. Och när maten är ens hjärtefråga, då spelar det där ”runt omkring” väldigt stor roll. För hur vi äter hänger ihop med hur vi lever, och var vi får växa upp.