Cornsfood

Jag måste skriva det här medan jag fortfarande är helt lyrisk. Jag kan inte sluta le, kan inte sluta känna den där bubblande glädjen i kroppen. Det var 90’s och trettioplus på Hunker Junker Garage. Alltså, dra på trissor.

Till en början kändes det nästan som ett skoldisco. Vi var ju där tidigt eftersom vi började kvällen med middag (maten får helt klart ett eget inlägg!). Det var lugnt, men det ändrades snabbt. För herregud vilken kväll.

Nattklubben måste hyllas. Nästan alla var där. Alltså verkligen alla från förr. Det kändes som en tidsmaskin rakt tillbaka till högstadiet, fast med bättre självförtroende och betydligt roligare sällskap.

Vid midnatt var det kö när jag gick hem. Kö! Och dansgolvet? Fullsmockat. Det spelades Dr. Bombay, Blue, Britney Spears och en kavalkad av 90-talshits som satt i ryggraden. Man kunde varenda textrad. Kroppen mindes stegen, lite som när vi tog MC Hammers första dansmoves.

Och kläderna! Herregud. Var det verkligen så vi såg ut? Bollar i håret, två hästsvansar, rutiga skjortor knutna runt midjan, stora örhängen. Det var bandanas, färg, attityd och nostalgi i en salig blandning. 30-plusare som gått all in och det var helt fantastiskt.

Är det så här det är att gå ut nu för tiden? För i så fall kanske jag måste omvärdera mitt ”jag går aldrig ut”. Om det innebär den här energin, den här gemenskapen, den här glädjen, då kan jag nog göra det igen. Kanske dock utan rosa benvärmare och bandana runt huvudet.

Tack som f.n för en nattklubb som kändes som New York, som Garaget, som sommar och som att tiden aldrig har flyttat på sig. Tack och godnatt.