Cornsfood

Jag har skrivit om Hunker Junker flera gånger nu. Det riskerar att låta som en upprepning, som om jag fastnat i samma lovord. Men det är svårt att inte återkomma när något faktiskt fortsätter att leverera.

För mig handlar det inte om att ställa krogar mot varandra. Jag vill värna om alla ställen i stan, nästan alla i alla fall. Att jag inte kliver in överallt betyder inte att de är dåliga. Jag har mina personliga kriterier och principer, men det är just mina. De säger mer om mig än om någon annan.

Som kock och entreprenör, någon som i princip lever i en kastrull, tittar jag kanske med ett annat öga. Jag analyserar, vrider och vänder, känner in detaljer. Därför har jag alltid haft ett extra öga på krögaren, oavsett vilken sida vi råkat stå på genom ån. Det är en yrkesskada, men också en respekt.

I somras var det en period när jag inte riktigt kände igen vissa rätter. Det var fortfarande bra, absolut. Men känslan för mig förändrades något. På Garaget däremot upplevde jag något som kändes kärleksfullt, genuint och inte framstressat. Det är min personliga känsla, inget facit.

Och ändå, det finns fortfarande ingen som gör det på samma sätt. Inte ens jag. Inte ens om jag skulle plocka en idé, inspireras av en formulering på menyn eller tolka en rätt på mitt sätt. Det skulle aldrig vara en kopia. Det skulle vara en hyllning. En respektfull nick till Hunker Junker och det de faktiskt byggt upp.

I en liten stad behöver vi varandra. Vi behöver mångfalden, olikheterna, viljorna. Konkurrens behöver inte vara att trycka ner, det kan vara att sporra, inspirera och höja nivån tillsammans.

Och när jag återigen skriver om Hunker Junker så är det inte för att slå någon annan på fingrarna. Det är för att jag genuint uppskattar hantverket.