Här skrev jag ett uns om mina känslor kring just Galven. Hela eran med Arbrå och Galven är medicin för själen som jag måste tanka på när möjligheten finns.
Det är så fint att komma hit. Det är lugnt. Det är så primitivt att jag inte saknar något alls. Det som inte finns, finns inte.
Som barn var det inte något konstigt med att koka diskvatten och dricka isklart vatten från källaren. Allt som finns i stugan är för mig naturligt medans andra bygger om, ut och sätter in elektricit. Självklart är det bekvämare med diskmaskin och rinnande vatten men för mig är det primitiva bortskämt.
Jag är ju å andra sidan nöjd med små enkla ting.
Det är en fröjd att kunna sitta ute vid Galvsjön och se solen gå ner bakom bergen och masten med sin röda lampa som blinkar med sken mot Hårgabergen och vid klart väder mot Alirs öga.
Den som kan sin geografi häruppe förstår hur vackert allting är. Ni förstår förnimmelsen över hur jag stundvis hade det som barn? Ni förstår hur mycket det betyder för mig idag.
Cornsfood 
Lämna en kommentar