Cornsfood

Jag har varit med från början. Sett krogvärldens baksidor, hört tonerna bakom kulisserna, känt trycket när stressen tar över. Jag har jobbat mig upp, kväll efter kväll, under ledare som både inspirerat och tryckt ner. Allt det har format mig inte bara som yrkesperson, utan som människa. Det har lärt mig något viktigt, att leda mig själv, även när ingen annan gör det.

Det är kanske därför jag är extra känslig för vad ledarskap egentligen betyder. För det handlar inte bara om chefsrollen, utan om vad som tillåts, uppmuntras och hur vi bemöts varje dag, på varje pass.

När du som nyanställd kliver in på en krog är det självklart att du jobbar efter ägarens koncept. Det är deras vision, deras idé. Men ibland blir du också inbjuden att ”komma in med nya ögon”, att bidra med förbättringar, se det som andra blivit blinda för. Det låter öppet, inbjudande. Tills du faktiskt börjar peka på saker.

Plötsligt får du höra att du vill ändra på allt. Att du är för mycket. Röster höjs, energin skiftar. Och där står du i stormens öga med dina goda intentioner och din vilja att bidra. Vad gör du då? Hur bemöter du det utan att själv bli en konflikt? Hur säger du ”jag försökte bara hjälpa” utan att det låter som ett försvarstal?

För det är just där ledarskap blir som mest synligt, inte i vad chefen säger, utan i vad som får sägas. I vem som får ifrågasätta vad. För ibland är det inte vad du säger, utan vem du är när du säger det, som avgör om det tas emot som ett initiativ eller som ett hot.

Och så finns den andra sidan jargongen. Den där klassiska krogtonen, där skämt flyger fortare än tallrikar. Det ska vara lättsamt, roligt, avväpnande. Men också där finns en osynlig gräns och den är olika för alla. Ett skämt som får chefen att skratta kan få kollegan att stelna. När är det okej att skoja? Hur ofta? Och vem sätter egentligen gränsen?

För chefen är det kanske alltid okej, det är ju hens krog. Men för dig som anställd? Samma skämt, samma tonfall, kan plötsligt tolkas som opassande, respektlöst, för mycket. Samma handling, olika värde beroende på vem som gör det. Och det är där det skaver. Där det blir tydligt att vi inte alltid spelar på samma planhalva.

Men vi kan bli bättre. Vi kan skapa arbetsplatser där lyssnande är viktigare än position. Där nya idéer ses som möjligheter, inte hot. Där vi vågar prata om gränser, både i skämt och i struktur, utan att någon känner sig påhoppad. Och framför allt, där ledarskap inte bara är en roll, utan ett ansvar. Ett ansvar att inte bara leda, utan att lyfta andra. Att bjuda in och att mena det.

För det är först då vi faktiskt bygger något hållbart. Tillsammans.