Cornsfood

Jag har missat att Saltkråkan ska återuppstå, i en modern tappning. Först trodde jag att det var ett skämt. Samtidigt vet jag ju att Ronja Rövardotter redan har gjorts om, och den har jag faktiskt sett. Jag förstår att många yngre kanske inte förstår varför jag reagerar så starkt, men för mig och säkert för någon annan väcker det känslor.

Alla dessa moderna TikTok-influenser kan nog inte riktigt begripa varför så många medelålders, smått sura män (och kvinnor!) reagerar så kraftigt när något så klassiskt som Saltkråkan ska göras om, förbättras eller flyttas till nutid.

Den där känslan av andnöd jag får, nästan som en hjärtattack, är svår att beskriva. När jag tänker tillbaka på hur jag såg Saltkråkan som barn fylls jag av nostalgi. Det handlade inte bara om berättelsen, utan om hela tidsandan, hur man spelade in film, hur Astrid Lindgren kämpade som ensamstående mamma och skapade allt detta ur sin fantasi. Jag har till och med sett pjäsen Mitt liv som Astrid Lindgren, den var så gripande. Man får en glimt av Astrids liv och hennes envisa kamp.

Häromveckan hörde jag att den nya versionen av Saltkråkan ska innehålla mobiltelefoner och nya karaktärer med helt andra namn. Och visst, idag är idag, tiderna förändras. Men jag undrar ändå, måste allt moderniseras? Vill man inte bära med sig det kulturella arvet, bevara det som en gång var? Det där enkla, genuina, hur kameramannen följde skådespelarna utan avancerad teknik, hur man fick till känslan utan specialeffekter och att ingen blev blöt fast det regnade, för att tekniken inte tillät det.

Jag är såklart inte lika upprörd över detta som över de verkliga tragedierna i världen, krig och elände men ändå. Ibland behöver man distansera sig och prata om kultur, om film och om vilka berättelser som faktiskt inte bör kopieras. Vissa historier förlorar något när man försöker göra dem till något de inte var.

Tycker jag!