Under flera perioder i mitt liv har jag åkt bil eller promenerat runt Djursholm för att se på alla fantastiska byggnader och natur. På den senare när jag har gått förbi har värdshuset stått helt tomt utan ens en liten lampa tänd i fönster. Det finns inget liv eller rörelse.
Vad jag har förstått på närboende så har restaurangen varit en stor samlingspunkt med mycket verksamhet på liv och rörelse med fokus på stora som små middagar och andra resistenta tillställningar.
Enligt Wikipedia så grundade källarmästare Wilhelm Strandberg restaurangrörelsen som då var 25 år gammal och hade erfarenhet från Berns salonger. När jag strosar förbi och upp för att titta in genom fönsterna så ser jag adelsmän och officer sitta med ciggar i mun och en cognac apart nickandes under viktiga samtal.
När jag vaknar upp ur min dröm så det jag möjligheterna men även en hel del jobb innan en ens kan öppna. Däremot så finns det så många hushåll runtomkring, tror det är ett seniorboende? Hur många av dom skulle inte önska sig vällagad husmanskost och middagserbjudande framåt kvällen?
En epok behöver inte alltid gå i graven utan det behövs liv och rörelse, idéer som behöver drömmas men även gå i krasch för att möta drömmen och det omöjliga.
Tänk er om en kopia till mig skulle gå förbi värdshuset och se glada människor, det skulle ryka från skorsten och grönskan runtomkring skulle blomstra samt serveringen var igång och det skulle vara som förr men i nuet.
Jag menar om August Strindberg hade planer på att bygga en teater i restaurangbyggnaden så kan jag drömma om att verksamhet kommer igång. Om jag kände någon miljadär som egentligen inte är intresserad av branschen men vill satsa på något som äntligen kommer att leva. Då är jag som handen i handsken.
Cornsfood 