Cornsfood

Lisa Förare Winbladh, du frågar hur någon kan påstå att matjournalistiken mår bra. Jag kan inte svara för alla  men om matjournalistiken vore en surdeg, så är den just nu bortglömd längst in i kylen, bakom en burk miso från 2017. Levande, tekniskt sett. Men inte bubblande av liv.

Vi drunknar i fluffiga texter om fluffiga moln av brynt smör. Det är vackert, visst. Men var är journalisterna som faktiskt vågar fråga. Vem tjänar på vår matkultur? Varför säljs samma “lokala” korv på fyra olika kontinentala snabbköpskedjor? Och hur kan ett griskindspaket märkt “eko” innehålla fler E-nummer än en sci-fi-robot?

Vi har influencers som älskar mat. Men vi har för få som älskar sanningen om maten.

Och det är här du kommer in, Lisa. Du är om jag får vara så fri  matjournalistikens svar på en riktigt god chili, komplex, brännande, beroendeframkallande och absolut omöjlig att ignorera. Du ställer krav, du rör om i grytan, du säger ifrån när smaken av innehållsfattig fluff sätter sig i munnen.

Du saknas i mediebruset. Du och de få som fortfarande orkar stå emot flödet av “samarbeten”, pressutskick och pastellfärgade pizzaugnar.

Så nej, matjournalistiken är inte död. Men den ligger för f.n i djup REM-sömn efter ett överintag av pressluncher och kommersiella samarbeten. Vi behöver väcka den med något starkt, gärna ett brinnande debattinlägg och en rejäl nypa Förare Winbladh.