Ibland märker man att man gått i samma spår så länge att man slutat känna efter varför. Det bara rullar på. År efter år. Samma samtal, samma ansökningar, samma nej, samma kanske. Samma tystnad.
Under åren har jag lärt mig att gå i gamla spår. De funkar, de är trygga, de kräver minst motstånd. Man vet vilka man ska ringa, vilka formulär som ska fyllas i, vilka som säger ja, vilka som säger ”vi får se sen”. Men man vet också vilka som aldrig svarar, vilka som säger att de är med men aldrig riktigt är där. Man lär sig. Man anpassar sig. För man vill så gärna att det ska bli av.
Men till slut sliter det. Inte bara på orken, utan på glädjen.
Nu har jag börjat från andra änden. Att inte bara vända sig till de stora, trygga och vana, utan lyssna efter röster som inte hörts förut. Bjuda in andra som kanske stått i utkanten. Inte för att de inte varit välkomna, utan för att ingen frågat dem direkt. Det är skillnad.
Jag vill göra plats för nya samarbeten. För folk som kanske inte ser sig själva i den där glittriga bilden som ibland målas upp, men som ändå har något viktigt att komma med. För de som inte orkar vifta med flaggor varje dag men som bär på regnbågens färger i sitt hjärta ändå.
Men ibland krävs det bara en sommar, ett steg åt sidan och ett par oväntade leenden för att något ska lossna. Jag bär med mig lärdomar, värme och en vilja att fortsätta framåt, mer grundad, mindre gnällig och kanske lite mer ödmjuk än tidigare.
Det är fantastiskt att se hur över 40 privata aktörer inkluderande föreningar och organisationer tidigare har klivit fram och bidragit med sitt stöd. Den gemenskap och vilja att hjälpa till visar verkligen vad vi kan åstadkomma tillsammans och för det är jag oerhört tacksam.
Cornsfood 
Lämna en kommentar