Ett nytt år är alltid välkommet precis som en ny dag på dagen. Det finns alltid nya vägar att gå och möjligheter för att skapa. Min höst har varit jobbig och bra, julen blev likaså då det var vår första jul utan mamma vilket såklart kändes konstigt.
Jag har också börjat bearbeta väldigt mycket med mig själv. Det är något jag har gjort från och till under flera år eller hela livet. Nu har jag kommit till en punkt där jag mestadels struntar i hur andra ser på olika saker och ting utan jag vill i första hand må bra. Jag vill för flesta gången kunna känna mig fri som människa.
Det finns såklart ingen operation i världen som gör att en människa får rosa skimmer varje dag utan problem men att be om hjälp på traven är en stor bit till bättre välmående. Den största biten med oss själva sitter i hjärnan.
Igår när jag klev in på Anova för fjärde gången så kände jag mig starkare än nånsin, trots att jag hade gråtit mig i två dagar och önskar livet vore slut. Det låter dramatiskt och destruktivt vilket det är men känslan av att inte vilja leva med sig själv som en är just nu är ett helvete. Det är så fruktansvärt jobbigt att förklara och skriva om det då en vet att det finns läsare som tycker att det bara är att skärpa till sig.
Om det ändå vore så? Det borde vara så. När jag skrev för en bra tid sen om mitt mående så var det en chef som skrev till mig att det kanske inte var läge för mig att jobba på ickenämnda arbetsplats.
”Mår du dåligt så passar en inte in”
Jag kan förstå en chefs bedömning och rädsla men samtidigt kan jag förklara att jag är så pass stark i mig själv att jag kan prata om det jobbiga och att min bit på vägen är närmare målet än startsträckan. Nu rann mitt eget intresse till att arbeta där ändå ut men det är tråkig inställning. Alla i vardagen mår inte allt på topp!
Jag skriver mestadels om att jag får hjälp att hitta mig själv. Min överläkare frågade mig varför jag har väntat så länge med tanke på all den kunskap jag själv sitter på?
Jag har kommit till en punkt att det får vara nog nu. Jag orkar inte gå och leva med mig själv, instängd in ett helvete utan jag vill få hjälp. Jag vill hjälpa mig själv lika mycket som jag har hjälpt andra i livet med att komma igång med sitt bästa J.A.G.
Jag vill kunna känna och vakna hel en vacker dag oavsett vad vi kommer framtill på Anova. Att den här unika hjälpen finns i vårt land är stort och ett privilegium. Att jag dessutom har fått turen att få prata med en oerhört kompetent och förestående överläkare är förstås unikt för mig. Jag behöver inte gå igenom milslång process för jag vet vad som behövs. Jag vet vad jag behöver och jag vet vad jag behöver hjälp med. När denna klarhet uppdagades för flera år sedan men som idag är ett mod. Det är då en finner styrkan på att inte ge upp.
Visst?
Stekspaden som piskar en i ansiktet mellan kryddor, köket och kameran.
Cornsfood 