Build your own norm

Bland kryddor och mat i olika kök så finns det en människa och bakom varje människa finns det ett skal. Vissa är hårdare än andra. Vägen till att må bra är också mat i olika slags former.

Att få göra sig hörd och få en förståelse är också en viktig krydda i samhället.

För varje gång jag har pratat i telefon med människor som är tillgänglig för situationen har jag börjat att gråta. Jag har inte pratat med någon om vad som händer eller vad som komma skall.

I samma veva är jag sjukt glad men också ledsen. Mest ledsen över alla år som bara försvinner i olycka för att en inte törs ta vissa kliv eller där en är rädd för att en ska förlora det viktigaste.

Att bära eller brista finns det ett uttryck men till slut brister det inombords.

När en mår dåligt så känns det så egoistiskt men det är något jag långtifrån är. Jag tänker alltid på alla andra i flesta hand och vill att det ska kännas bra. Dock glömmer jag inte mig ändå. Jag har lärt mig att leva med vissa bilder och öppna sår vilket gör att mycket normaliseras kring mig själv.

Det som syns på insidan är inget jag döljer utåt och med det menar jag mitt mående att kunna börja våga. Att börja våga är som att ta det första klivet fram.

Vi säger ofta att vi inte ska titta bakåt. Jag tittar bakåt. Jag tycker även ni kan göra det. Att se bakåt handlar om framsteget.

Idag när jag pratade med en sjuksköterska från KS på telefon så sa hon ”åh du är ju också från Söderhamn” då bröt jag ihop. Ibland kan det kännas som att vissa Söderhamnsbor vet vad en talar om. Jag vet inte varför. Det kanske har mycket med Pride att göra och det arbetet som har synts utåt som gör att folk förstår lite extra? Jag vet inte. Spekulationer?

När människor bär på onda ting så är det bara vi själva som vet hur det känns. Det är så många som dömer och tittar konstigt och undrar eller inte kan förstå. Människor säger något plumpt och sen skojar bort och det blir stelt.

Jag har förståelse för okunskap eller smärta som en själv inte bär. Det är svårt att gå i andras fotspår. Det är svårt när samhället redan drömmer eller bestämt sig för hur det bör vara och se ut.

Att människor är så fixerad vid kropp och utseende. Jag tror och det hjälper mig också att jag på något sätt känner mer styrka idag än igår. Att dippa är normalt. Att känna sig osäker är normalt. Att känna utanförskap är normalt. Det som är normalt för dig är det enda du bestämmer över, ingen annan.

Jag har själv legat ensam på hotellrum och gråtit, känt förtvivlad och hopplöshet. Den värsta natten var i Eskilstuna och vi gjorde Södermalands första transutbildningsdag där flera specialister och forskare samt föreläsare och andra förebilder bokades in för att prata om hur det blir bättre osv.

Där satt jag som en lögn. Jag orkade inte ens vara med på festen med på kvällen utan jag hade alla tankar på att jag aldrig kommer att känna mig hel.

Vem känner sig hel hela tiden? Vem är alltid lycklig och glad? Vem blir aldrig sårad eller sårar?

Men det är ändå det här hoppet, om att det finns alla världens möjligheter för en väg framåt. Jag blir glad idag när människor hör av sig och undrar om råd. Jag blir glad när vuxna läser upp det jag kan ha skrivit för sina egna som är minderåriga. Jag kan känna att jag gör lite nytta för andra men även för mig själv.

Jag har alltid skämts över mig själv och gör det fortfarande men det är inte alls lika tungt och jobbigt som innan.

Jag tror på en sakta förändring och jag tror på att samhället kan förändras med små enkla medel och ingen springer 1 mil på 1 minut.

Build Your own norm.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s