Det var längesen jag var ut i skogen och andades, såg naturen när den är som mest naken och sårbar. Det är nu träden inte vet om kvistarna ska gå av eller om löven hänger kvar in i det sista tills det faller på marken.
Det är den här blandningen som gör det så unikt och fint samtidigt som vissa partier i skogen står helt orörd år efter år.
Vägen ledde oss till en myr. Hur vanligt är det att hitta en myr i Stockholmsskogarna? För mig blev det en resa bakåt i tiden då pappa julskinka, potatis, matjesill och Prippsblå 2,0 samt lite bullar från farmor och farfar och den där blandsaften en alltid fick hos farmor, den har varit med mig länge och smaken känner jag alldeles för väl för att inte kunna glömma.
Det var inte ens hemkokt men saft förr smakade på något vis bättre? Det kan hända att det var mindre konserveringsmedel?
Det var något med myren som fick hela min kropp att känna alla möjliga känslor. Det är den här känslan över att komma hem och bli en erfarenhet rikare. Det är något med återkommande nostalgitripp från förr och det bra. Att kunna minnas och påminna om vad vi hade och faktiskt har.
Det brukar ofta återuppstå flera förnimmelser från min tid i Arbrå och Galven. Utan den tiden hade jag inte haft något att reflektera över eller knappt uppskatta. Det kanske är lite överdrivet men det är ändå min känsla över något fint och hur lycklig dom stunderna var som jag kan se idag.
Det är lite som ett värdepapper men som aldrig kan försvinna eller värdesätta med andra valörer utan det är friheten över att kunna bevara värmen som jag fick när jag som mest behövde.
Efter stigen från myren så var det tusen känslor som sorlade igenom med tårar inombords och mot kinden. Det är ändå fint.
Med en stor påse med kantareller och vackert sällskap så kan vi vara eniga om att naturen och skogen skapar balsam för själen.
>> Farfars kusin John Käller startade Källers karameller – Loves
Cornsfood 