Det finns inget som slår min pappas sockerkaka. Det är ett recept efter mormor eller åtminstone smaker som efterliknas i perfektion. Sockerkakan smakar sommar, vinter, höst och vår. Den är lika god och saftig oavsett årstid.
Det finns ingen annan tid som var så bra som när jag var i Galven och Arbrå hos farmor och farfar med pappa. Den känslan och allt runtomkring ger mig tårar.
När mycket är mörkt så är denna guldplats i livet en livlina. Det är lite som när du inte kan andas. Galvsjön ger dig syre. Som jag skrev här samt här då tiderna i Galven betyder så mycket. Det betyder frihet. Barndom. Burkskinka, mimosasallad. Pappa.
När jag då smakade på saften vi har på jobbet så framkallar den minnen från förr, från min bästa tid, barndomsminnen när den är som bäst. Aldrig har en smak fått mig till tårar. Det här är inte ens en klyscha utan det är den hårda men ändå ödmjuka sanningen. Ingen annan smaksättning har fått mig att reagera så och då har jag smakat på väldigt många unika och goda smaker från proffs till amatörer.
Jag som inte ens tycker om söta smaker eller ens köper. Men när jag får tårar och min kollega frågar om det har hänt något så berättar jag att
”saften gav mig minnen från förr, dom enda goda minnena jag har.”
Jag skickade ett sms till min chef och frågade om vi har rabatt på saften? Förvisso spelar det egentligen ingen roll för goda barndomsminnen har inget pris. Jag köpte med mig en flaska hem och det var första gången jag köpte saft men definitivt inte den sista.
Cornsfood 