Cornsfood

Jag måste nog börja tänka på mig själv som en människa som bor och jobbar på Gotland och inte som en turist som åker runt, besöker gårdar och krogar, tittar på havet, köper kryddor och dressingar, fikar på lokala caféer och njuter av allt det fina som finns här.

Eller?

Hemma i Hälsingland har jag alltid tyckt att jag är en ganska bra ambassadör för det jag möter. Det jag har besökt, ätit, upplevt eller fått lära känna försöker jag lyfta vidare, med stor ödmjukhet inför alla människor och den bransch som faktiskt får platser att leva.

Efter år av klubb, grovdisk, kallkök, lucka, egen potatisbar och alla festivaler däremellan finns det liksom en självklarhet i att vilja fortsätta lyfta den plats man befinner sig på. Att handla lokalt. Äta lokalt. Besöka. Rekommendera. Vara en del av det.

Men igår, och även förra veckan, fick jag ångest. För jag börjar förstå skillnaden mellan att vara turist på Gotland och att faktiskt bo här.

När man åker till Gotland som turist har man oftast en ekonomisk plan. Man har bestämt sig för vad resan får kosta. Färjan, boendet, restaurangerna, utflykterna, fikat. Man vet ungefär vad man har att röra sig med.

Men när man bor här fungerar det inte riktigt så.

Då har man ett arbete. Räkningar. Barn som bor hemma. Kanske unga vuxna som vill studera på fastlandet men fortfarande ha möjligheten att komma hem. Man kanske veckopendlar. Man behöver åka till fastlandet för specialvård, arbete, utbildning, familj eller annat som livet kräver.

Och plötsligt blir färjan inte en del av en semesterbudget. Den blir en del av vardagsekonomin.

Det är där jag tycker att vi måste börja prata mer om färjepriserna.

För vad händer med ett samhälle där det kostar så mycket att ta sig till och från fastlandet att människor måste tänka efter en, två eller tre gånger innan de åker? Vad händer med unga som vill flytta hem? Med familjer som behöver kunna träffa varandra? Med människor som arbetar på båda sidor av havet? Med företagare, studenter och helt vanliga gotlänningar som behöver kunna röra sig?

Gotland ska inte bara vara en fantastisk plats att besöka. Det måste också vara en plats där människor faktiskt har råd att leva.

Jag vill fortfarande vara den där personen som köper av den lokala producenten, äter på krogen, tar en kaffe, tipsar andra och lyfter allt det fantastiska som finns här. Men för att kunna göra det behöver man först ha råd att leva här.

Allt handlar om ekonomi. Vad man har råd med. Vad man kan prioritera bort. Och till slut också vad man tvingas välja bort. Därför måste vi prata om färjepriserna.

För Gotlandsbåten är inte bara en transport för turister. För dom som bor här hela tiden, är den en livlina.