Cornsfood

I skrivande stund sitter jag på Byafrukost på STF Bunge Vandrarhem. Ett så himla fint initiativ för alla som bor här i omnejden. Det har redan kommit ett femtontal personer och det äts gröt, nybakat bröd, perfekta krämiga ägg, pålägg, nybryggt kaffe, juice och fil och yoghurt av olika slag.

Och jag måste säga att jag gillar det där med att filen och yoghurten står kvar i sina förpackningar. Det känns så fräscht och ansvarsfullt. På 90-talet skulle man väl ha hällt upp allt i skålar och kanske inte tänkt så mycket mer på det. Men samhället förändras och vi tänker förhoppningsvis lite mer på matsvinn, hygien och på att inte göra saker bara för att det alltid har gjorts så.

Men det är ju egentligen inte maten som är det viktigaste. Att folket träffas en söndagsmorgon, äter tillsammans och pratar om vad som händer här på ön. Vad kan vi hitta på under hösten och vintern? Vad skulle vi kunna göra tillsammans? Vem har en idé? Vem vill dra igång något? Jag har säkert gått när den biten börjar

Det är precis sånt som skapar sammanhållning. Och kanske också det som gör att nya initiativ faktiskt blir av.

I år har dessutom Lottaverksamheten kommit tillbaka, eller åtminstone börjat få liv igen, med verksamhet för unga tjejer. Det tycker jag är så roligt. Och egentligen känns det väldigt fint att det händer just här.

För den här platsen har ju sin egen historia. Bunge Vandrarhem ligger i de gamla byggnaderna vid Bunge flygfält, där Flyglottaskolan en gång hade sin verksamhet. Här utbildades kvinnor för olika uppgifter inom försvaret. Tänk att en plats kan bära på så mycket historia och sedan få se nya generationer fylla den med nya saker.

Jag sitter själv ute medan nästan alla andra sitter inne. De känner varandra. De pratar, skrattar och har sina självklara sammanhang.

Det är väl någon sorts funktionvariation att inte vara så socialen men jag tänker att man får göra det man är bra på.

Och så händer något mitt i allt skrivande.

En man kommer fram till mig. Bara sådär. Han säger att han läser och tycker om det jag skriver. Att jag har ett speciellt sätt att skriva på.

Alltså… min frukost blev komplett. Jag blev verkligen så glad. Han bor här på ön och enligt mitt öga verkar han vara en väldigt driftig människa. Och modig. För det krävs faktiskt något för att gå fram till en helt främmande människa och säga något så fint.

Det tänker jag på.

För kanske är det just det här en Byafrukost också handlar om. Att våga ta kontakt. Att våga säga något. Att våga komma med en idé. Eller bara säga till någon att man tycker om det den gör.

Det behövs inte alltid så mycket. Ibland räcker det med några ord från en främmande människa en söndagsmorgon. Och helt plötsligt blev frukosten lite godare. (Se flera bilder här)