Cornsfood

Det här kan bli ett långt inlägg, men läs gärna om du har svårt att sova eller bara är nyfiken på vad jag har att säga.

Tänk att Hälsinglands fick sin första Pride i Söderhamn redan 2013. Sedan dess har det hänt mycket. Jag har tillsammans med fantastiska människor varit med och arrangerat Ovanåkers första Pride, varit delaktig i Bollnäs första Pride, engagerat mig i RFSL Hälsingland och varit med och kämpat för att Broberg Bandy skulle spela med RFSL Hälsinglands logotyp på tröjan. Det gick väldigt smidigt tack vare ordförande i styrelsen och engagerarde ledare.

Vi arrangerade stort evenemang i samband med Friidrotts-SM. Jag vann till och med en medlemsvärvning för RFSL Hälsingland. Visst, jag var den enda som tävlade men 68 nya medlemmar på drygt en vecka är ändå inte så illa. Priset var äran och den lever jag fortfarande på.

Vi blev också den första kommunen i Sverige som hissade transflaggan på samtliga kommunala flaggstänger. Jag och Niclas Brodin såg till att Prideflaggan kom upp varje år på startdagen. Det var aldrig några diskussioner eller frågetecken. Vi åkte till Stockholm Pride och representerade Söderhamn och satte vår stad på kartan, igen.

Genom åren har ikoner, förebilder, artister och föreläsare besökt Söderhamn Pride. Vi har gjort så mycket att jag inte ens kommer ihåg allt längre.

Men i år har det varit tungt.

När allt är över känner jag stolthet, men också en trötthet som är svår att beskriva. För många säger att jag ska vara tacksam och nöjd. Nöjd är jag. Stolt är jag. Men framför allt är jag imponerad av alla människor som gör festivalen möjlig.

Och då menar jag verkligen alla.

Företagen som ställer upp. Sponsorerna som bidrar. Personerna som lånar ut tid, kunskap, lokaler, transporter, utrustning och kontakter. Utan er hade det inte blivit någon Pride. Punkt.

Det som gör mig frustrerad är inte arbetet. Det gör jag gärna. Det som gör mig frustrerad är uppslutningen.

På teatern hade vi artister i absolut världsklass, Isabella Lundgren tillsammans med pianisten Carl Bagge, Kristin Amparo och Sofie Norling med bandet Nuaia. Omkring 50 personer kom. De som var där fick uppleva en fantastisk konsert.

Men efteråt ställer man sig ändå frågan, var är alla andra?

Är det för att det är Pride? Är det reklamen som inte når fram? Är vi för vana vid att saker ska vara gratis? Jag vet faktiskt inte.

Det jag vet är att väldigt många människor lägger ned enormt mycket tid på att skapa saker i Söderhamn. Själv lägger jag större delen av min lediga tid efter jobbet på planering, marknadsföring, kontakt med medverkande, sponsorer och allt det där som ingen ser. Till och med en tidning som vi aldrig tidigare gjort producerades alla sena nätter jag inte kunde sova.

Samtidigt hör man människor säga att det aldrig händer något i stan.

Och då undrar jag, vad är det egentligen vi vill ha?

För det händer saker. Hela tiden. Inte bara genom Pride utan genom föreningar, företagare, kulturarbetare och eldsjälar som gång på gång försöker skapa liv, gemenskap och upplevelser.

Det här är inte ett gnälligt inlägg. Det är en reflektion.

För sanningen är att mycket är väldigt bra. Otroligt bra faktiskt.

Jag har under åren fått förmånen att genomföra mängder av Pride-event tillsammans med företagare i Söderhamn. Företag som ställt upp när ingen annan gjort det. Företag som tror på evenemangeninnan de blivit verklighet. Företag som förstått att ett levande samhälle inte uppstår av sig självt.

Så mitt i all frustration finns också en enorm stolthet.

Över Söderhamn.

Över alla som vågar satsa.

Över alla som dyker upp.

Och över alla som fortsätter göra saker, även när det ibland känns motigt.

Det är ni som bygger den stad vi vill bo i.