Jag har haft problem med min hals sen 25/7! Då kunde jag knappt prata. Sen dess har jag haft hosta från hell. Det har varit sporadiskt bra men jag har också mått skit. Det har varit feber och huvudvärk. Efter ett litet Pridebesök så däckade och fick avstå en middag på Ångbåtsbryggan.
Den här veckan har varit värst hittils. Jag har inte fått behålla något utan jag har hostat i timmar vilket har resulterat i kramp i magen.
Häromdagen var värst då höll jag på att svimma flera gånger både sittande och stående under små intervaller. På kvällen hostade jag blod och domnade bort i nacken. Min ena kollega ringde precis när jag höll på att gråta ihjäl mig. Jag grät mest för att jag var rädd för blodet och att jag domnade bort med kramper. Hur domnar en bort med kramp? (Skratt)
Det var bara att åka in till Närakuten på Karolinska fast dom flesta direktiven hade sagts ST Göran för där bryr dom sig om patienterna.
Det bör dom väl göra på KS också? Nåväl. Jag kommer in 21.15. Tar en nummerlapp och väntar på min tur. Jag lägger mig på sätena för jag orkar inte sitta. Väl mitt nummer så säger sköterskan:
– Du hostar inte på mig väl?
Nej, jag hostar i armen eller neråt.
Vad trodde hon? Jag är sjuk och inte oförskämd.
Jag berättade om mina symptomer och frågade om det skulle vara en lång väntetid.
– Nej, vi stänger 22.00 så det hoppas jag inte.
Jag hade tur i turen som kom in så bra i tid? Jag hade ingen feber men nån mätare visade att jag hade svårt att få eller ta in syre? Jag förstod aldrig.
Väl inne på rummet så får jag ta ett blodprov som jag säkert får resultat på i veckan? När distriktläkaren kommer in så berättar jag återigen mina krämpor och smärta samt att jag hostar blod och domnar bort. Läkaren lyssnar på hjärtat och lungorna.
Efter en stund får jag blåsa i två minuter i nån apparat vilket gjorde att jag började skratta högt. Det kändes pinsamt och det sa jag också. Ena sköterskan med en massa tatueringar hymlade med ögonen toll hennes kollega så jag kände att det är bara sluta skratta och börja blåsa in och ut. Jag klarade det ganska bra men jag fick ont ovanför högra bröstet att det smärtade, jag började gråta och hela nacken domnade bort igen. Jag var sjöblöt av svett.
Ingen mjukhet eller en värmande röst utan det var nästan som att jag fick be om ursäkt för att jag var där. På deras övertid.
Jag vet hur det är med övertid. Det jobbar jag med dagligen men jag är ändå där och får betalt på min arbetsplats så vad kan en begära?
När jag ligger och gråter med krämpor så får jag nödknappen ifall något skulle hända. Jag skulle också se till att inte vända mig om för sjuksängen fick flyttas lite så jag nådde nöden.
Det var liksom ganska mycket att tänka på.
Efter tjugominuter ska jag blåsa igen och det går jättebra i 1 minut sen får jag så ont att det smärtar ovanför högra bröstet så läkaren kommer in och ber mig lyfta på tröjan så hon får lyssna.
Vet inte ens vad hon lyssnar efter för om det något jag har så är det ett stort och fint hjärta.
När klockan närmar sig 23.30 så kommer läkaren in och säger att jag hostar bättre och jag ser ut att må bra. Det är pedagogiskt och psykologiskt fint. Vad ska jag säga? Hostan var densamma och mina kramper kändes värre. Tyvärr kunde dom inte hjälpa mig mera för som stänger.
Jag köper det. Är det stängt så är det stängt. Skulle det bli värre och jag skulle dö så finns akuten.
Jag fick dricka kortison vilket lindrade och jag fick med mig hem en dos som också lindrade.
När jag gick tackade jag för bra service och att dom är hjältar som gör ett bra jobb. Det gör alla inom 112 däremot så ångrade jag mig lite med servicen.
Jag saknade den här mjuka känslan, förståelse och lite värme. Den fanns nada av det på Närakuten. Ett plus var väl att ena sköterskan såg riktigt bra ut men ingen kollade varför jag hostar blod, ingen kollade varför jag inte får behålla maten som har pågått i 5 dagar, ingen kollade mina smärtor eller bortdomnad.
Men. Jag lever. Jag har jobbat idag. Det har varit vingligt. Jag är glad. Jag ser framåt och jag är korean.
Cornsfood 