Jag läser på en bekanta sida på Facebook att det är en person som ligger på spåret. Känslorna som uppstår är blandade. Det går en iskall kår genom kroppen av ilska, tårar och frustration men även ödmjuk till att personen verkligen inte orkar leva sitt liv längre eller skriker efter hjälp. Det finns så många olika sätt med att ropa efter stöd men vägen dit är ett helvete. Många tänker att det är egoistiskt med suicida tankar. Jag känner att det är bättre att en delar med sig än att sitta ensam med funderingarna.
Går det så långt att en vill bli påkörd av tåget, då är det vi i samhället som har misslyckats. Hur kan vi nå skaran som är i behov med den största hjälpen, för den som inte gör ett väsen ifrån sig om sitt mående? Vad gör du? Vad gör jag och när är det en bör gå över gränsen så inget är försenat?
Jag är väl en av de få som inte tycker att begå självmord är egoistiskt. Har det verkligen gått så långt är det ändå en frihet för den som inte orkar.
Cornsfood 