Det är två år sedan jag såg till att det stod en stor blombukett när Anneli anlände föreläsningessalen i Bollnäs. Det var mest för att jag inte visste om jag skulle palla och hänga med och lyssna men jag hade lovat att jag skulle hjälpa till att värda så det bör ha blivit bra ändå.
Tänk att det är dags för Anneli att gifta sig. Jag kan inte förstå det men ändå så finns det en för henne och honom. När två personer möts, känner, tänker och hittar varandra. Är inte det fint? Vi vet alla hur den känslan känns och det är speciellt.
Jag tror det känns ännu mer speciellt för människor som har kravlat sig upp för ytan och inte tro att livet har en start dagenefter.
Hur magiskt är det inte då att få skapa det finaste tillsammans med den en älskar och kan skratta, gråta, skälla och älska med, det är enormt.
Cornsfood 