Söderhamn Pride blev inte räddat utan ersatt

Någon frågade mig varför jag är arg. Jag är inte arg. Jag är fruktansvärt ledsen. Jag har slitit tillsammans med volontärer för att Söderhamn Pride ska kunna utvecklas framåt i över 8 år och det har vi verkligen lyckats med! Hur Pride har vuxit i och med Söderhamn är något vi alla ska vara stolta över!

Jag har ägnat dagar, veckor och månader åt att få in pengar till föreläsare och artister, leta sponsorer och organisera volontärer, göra alla tusen saker som krävs för att vi ska känna att vi levererar det bästa. Jag har gått in med egna pengar, tagit ledigt från arbete och endast tagit ut ersättning för någon resbiljett. Jag har med andra ord lagt ner inte bara fritid, utan även prioriterat bort arbete och inkomst, för att se till att Pride blir så bra som det bara kan bli.

Der har varit tufft i flera år. Det är tuffare att vara HBTQ ute på landsbygden och det är tuffare här än i storstan att få både privatpersoner och företag att engagera sig. Jag pratar om det här, om utanförskapet och om hur det just därför är särskilt viktigt att få med sig entreprenörer till Pride.

Det är så mycket som har förändrats sen 2013 och vår första Pride. Vi har vågat, det är öppnare och många har återvänt på olika sätt i olika tidsramar.

I boken för Företagarna har jag lagt in ett par goda ledord tillsammans med en rad högt meriterande namn. Här berättas vikten om inkludering och hur vi kan lyfta frågan om hur olika regioner kan bli mer attraktiva för ungdomar, och hur man ska lösa frågan med att behålla och locka kompetens istället för att drabbas av utflyttning. Som ett led i det arbetet har organisationen nyligen lanserat en hbt-handbok för företagare.

När Söderhamn Pride blev inställt var flera tidigare medverkande redan preliminärt inbokade. Det skulle bli ett kalas som hette duga! Jag var 99% inställt att vi skulle fira 10 år med Söderhamn Pride som om det vore den sista gången! Lite pengar fanns, långt ifrån tillräckligt men för att kommunen skulle sponsra så krävde de att det fanns en förening. Så därför ställdes Pride jubileet in. När jag gav beskedet så kände jag stor besvikelse över mig själv för att jag inte orkade dra det sista strået. I månader innan dess hade jag försökt hitta en kassör och fylla poster till en styrelse så vi kunde bilda en förening.

Jag har haft kontakt med Marcus Wågström som är Söderhamns Kultur- och fritidschef samt Marjo Myllykoski som i sin tjänst sitter som ersättare, moderat och ordförande för kultur- och samhällsservicenämnden i Söderhamn samt i Fullmäktige Region Gävleborg, Ledamot Fullmäktige, Söderhamn och vice ordförande i den moderata Söderhamnsföreningen.

För någon månad sen inväntade jag middag hos min partner och telefonen ringde. Det var Marjo som ringde och berättade om tidigare möte hon har haft med Claes Svensk, Marcus Wågström och Lingman. Marjo berättade hur ledsen hon blev över att Söderhamn Pride 10 år ställdes in och hur hon hade tänkt att något måste göras.

Det är exakt det en önskar, engagemang! Men vad jag hade önskat är att denna kraft hade räddat 10 års kalaset! Istället för att ta tillvara på det som byggts upp under flera år blev det istället en fest under 1 dag för att fira inkludering?

I en ny artikel står det: vi vill jobba för ett inkluderande samhälle

– ”Det är inte bara fest utan det finns en allvarlig del i det här också. Vi vill jobba för ett inkluderande Söderhamn. Men vi behöver också få göra roliga saker efter pandemin och flera år när Pride har varit inställt. Söderhamn behöver det här, säger Marjo Myllykoski som också hintar om att fler, än så länge hemliga, aktiviteter kan hända under dagen.”

Ett inkluderande samhälle hade varit att inkludera Söderhamn Pride.

”Varför är det viktigt att Pride arrangeras?”

– ”Det är en minoritetsgrupp som behöver lyftas. Det är alltid viktigt, att vi stöttar och står för allas lika värde, säger Tove Östberg.”

Att lyfta upp en minoritetsgrupp är att inkludera Söderhamn Pride och lyfta upp det som har varit och fortfarande är en minoritetsgrupp.

Claes Svensk som är ordförande för Handel i stan säger att butikerna kommer att ha öppet i stan vilket såklart är bra. Under ett par år har våra volontärer sprungit in till butikerna för att berätta om Pride och en fråga om vi får sätta upp affischer. Det har mötts värmande och fint.

Rådhustorget kommer att servera mat och dryck från olika krögare. Superbra. Flera av nämnda på bilden har oftast stöttat Pride-evenemang efter avslutande parad. Några namn har till och med varit officiel huvudsponsor. Allt detta är fantastiskt! Men det är inte Söderhamn Pride. Vi som jobbat med att organisera under alla år fick aldrig frågan ”Hur kan vi hjälpa ER?” Nej. Nu står ett gäng cis-personer som nog aldrig har varit rädda för att berätta vem de är kära i under regnbågsflaggan och är glada över att de fixat en pridefest. Men de som Pride skapades av och för tillfrågades inte när planeringen gjordes. Ändå förväntas vi vara tacksamma! De har tagit regnbågsflaggan ifrån oss och säger att vi alla andra som har kämpat för i flera år ska vara tacksamma. Det är känslan. Den måste få finnas.

Jag är inte arg. Jag är så besviken. Tänk er själva: ha slitit med något så hårt och med något som är så utsatt och det enda jag får höra när jag ber ber om ekonomisk hjälp är ”Ni måste ha en förening.” Jag köper det argumentet rakt av. Men det är ett slag i ansiktet att just de personerna som sagt detta nu gör precis det som jag frågade efter, kör samma koncept och får den sponsring vi bad om trots att även de saknar en förening.

Det känns verkligen hårt. Jag och många med mig har slagits för det här så länge. Vi fick inte det stöd vi bad om, det stöd vi behövde. Jag orkade till slut inte längre, gav upp och ställde in. Huxflux så går det trots allt. Vägen till Pride var plötsligt rak, straight så att säga.

Jag är glad för att Söderhamn får en möjlighet att fira kärlek. Glad, men inte tacksam.