Häromdagen fick jag världens attack och det smärtade över bröstet. Det stack till och jag hade svårt att andas. Mina tårar rullade ner från kinden och jag tittade ut mot vägen. Det var en känsla som om mamma skulle komma förbi. Trots att vi inte hade en bra kontakt stundvis eller mestadels genom hela livet så blev det bättre. Mamma ringde till och med och fråga om vi skulle ses i Stockholm men jag hade dåligt svepskäl vilket jag är ledsen för idag och ångrar så klart sådana stunder.
Jag fick en gråtattack när jag var i Thailand och som tur var jag i vattnet och kunde torka bort tårarna med havsvattnet. Det var en del saker av kvalitét jag vet mamma skulle ha tyckt om att få i present och uppskattat om det fanns en tanke bakom det hela. Jag är jättebra på att handla paket så det skulle ha varit fint.
Mamma fyllde år dagen vi åkte hem och jag har aldrig riktigt varit med och firat men alltid skickat något som gör att jag påmins att jag finns. Det har snart gått 9 månader sen hon hastigt gick bort men ibland känns det inte som så med tanke på att vi inte hade en bra kontakt, att det var sporadiskt och väldigt sällan.
Jag vet att det är en naturlig del av livet att sörja och att en bearbetar det som gör det jobbigt men balansen att det är på riktigt eller en känsla på att dörren öppnas den är ganska så tuff.
Cornsfood 