Jag är bra ledare beroende på vad jag leder men sen behöver jag jobba på min roll att inkludera, lyssna och ta till mig positiva kommentarer. Det är ett stort steg att kunna säga tack? Jag har blivit bättre på att ta emot men jag är fortfarande återhållsam. Jag har förlorat många bra nyckelspelare inom olika områden just för att jag inte har kunnat hantera en del saker professionellt i all hast. Jag har varit stor nog och bett om ursäkt och mera kan jag inte göra för att visa min vänlighet. Tacksamhet är ett ord jag sällan väljer.
Det viktiga är att kunna be om ursäkt, se sina egna fel och ta emot konstruktiv kritik, ge feedback, ta emot beröm och ge.
I arbetet med Pride sker det ofta frustration, hjälplöshet och maktlöshet så arbetet mellanåt stannar upp. Vi blir arga på varandra fast vi har samma mål. Vi blir ledsen och känner att nu kan vi lika gärna lägga ner.
Vad ska en som god ledare göra? När en i självaverket arbetar i positivt tänk och att allt kommer att lösa sig, när allting sköljer över en och det låter bara som gnäll på allt som kommer ut?
Det är inte gnäll, det är ett steg framåt för mig personligen. Alla steg som känns bakåt är väl ändå några steg fram.
Jag har ventilerat lite angående inlägget. Några har sagt att jag ska spara på mina ord tills efter Pride men varför? Det här är ingen vendetta mot någon men jag blir ledsen personligen och det är inte krokodiltårar utan det är genuina känslor som kommer upp och det är då jag brukar påminna folk om vikten över en Pride. Behövs verkligen Pride?
Att vi i organisationen nås av en stängd dörr som enligt mig har varit öppen tidigare är såklart frustrerande och tråkigt. Jag vet att kommunen förändras och korrigeras. Det handlar inte om summor som E-type eller vad en lägger ner under ett SM. Det handlar om att få ett mänskligt bemötande eller åtminstone få ett svar för året. Vilket vi fick till slut men där arbetet tog en helt annan vändning från dom tidigare åren.
Skulle jag inte ha legat på eller fått uppmaning att kontakta vissa personer så skulle jag sitta här nu med en ständig väntan och funderingar. Några väntar nog fortfarande på att bli uppringd?
Vilken festival kan arrangeras utan svar?
Varje år sitter vi på kommunen. Under sju år har politiker, tjänstemän haft öppna dörrar för diskussion eller visat någon vilja på ett bättre samarbete. Den lampan lyser fortfarande med sin frånvaro.
Vad tror människor när vi gör en Pride? Att jag ska trolla med pengar som inte finns för att kunna boka in bra artister. Random personer säger till mig att vi ska kolla på utbudet under Schools Out. Absolut. Om jag kunde ha två jobb, vara anställd kommunalt och jobba med en festival på ett lönsamt sätt så skulle Pride bli lika bra.
Men nu är det ingen tävling. Det är helt två olika evenemang som behövs, som är viktig och som gör något gott men under två helt olika syften.
Jag har sagt varje år att nu är det sista året. Förra året var jag delaktig men på avstånd. I år försöker jag bygga på det vi alltid har haft men med förändring tillsammans med oerhört viktiga nyckelvolontärer som stärker mig personligen.
Pride skulle inte ens bära sig om det inte hade varit för Carina Karlsson idag som är en riktig bra människa med stor kunskap på föreningsliv och räds inte för att säga det som gör ont eller det goda.
För mig är det längre ingen kamp men jag är trött på den förbaskade lekstugan där vi ska stryka varnadra medhårs för att man ska kunna få hjälp. Jag är trött på att vissa bara kan bestämma ena året för att dra bort mattan ett annat år.
Jag vet att jag är långtifrån felfri, Pride har mycket att jobba med och stan i Söderhamn kanske inte längre behöver en Pride men vem är jag att bestämma det? På tal om den där mattan vi bara kan dra bort!
Cornsfood 